Suddig i kanterna

Känner ni er också suddiga ibland? Liksom som om ni flyter ut i kanterna? Som om ert riktiga jag inte riktigt hittar hem?
Det gör jag.
Då undrar jag vad jag gör, vem som är jag, vad som är meningen att jag ska göra och vara.
Ibland kanske jag fokuserar alltför mycket på att det bara finns en enda plan.
Jag kommer på mig själv.
Och får ändra i tankarna.
För egentligen tror jag på flera olika planer, flera vägar som kan vara rätt. Och allting rasar inte samman bara för att jag kanske inte väljer att fortsätta på den väg som jag började gå på.
Det är ju så lätt att sätta sig själv och andra i fack.
Här är jag. Där är du.
Det kan vara tryggt att sitta i ett fack. Och om det funkar, om man känner sig glad och nöjd är det bra, då har man antagligen hittat rätt.
Men om man inte hittar sitt fack (som jag)...
Då gäller det att inte haka upp sig på att en enda väg leder till målet, att liksom tvinga sig att gå den där utstakade vägen bara för att det var den man trodde var rätt och riktig.
För då blir man... alldeles suddig.
Och till slut tappar man bort sig själv helt och hållet.