Lite jobbigt.

Hej.
I morgon börjar jag ett nytt jobb som bara är några fredagar och jag ändå så är så galet nervös. Som vanligt, alltså. Jag fösöker tänka att jag bara ska vara mig själv och sådär, men så börjar jag tänka att jag inte riktigt vet hur jag är då. Om jag ska prata mycket eller lite. Vem jag ska äta lunch med, om jag ska ta med mig mat eller äta ute. Helt meningslöst att gå runt och vara nervös, men det är så det är. Jag ska spola fram tiden nu, så att jag slipper vara nervös mer.
God natt.

Gips

Vi sitter på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Mose ramlade igår på förskolan och landade på armen och det visade sig vara en fraktur. Så nu blir det gips i tre veckor.
Det känns konstigt att sitta här - vi är så ovana. Mose har nästan aldrig varit riktigt sjuk. Han hade maginfluensa en gång när han var 9 månader, falsk krupp när han var kring 1 år, öroninflammation för ett par år sedan och vattkoppor förra året. Så det är första gången vi är på Astrid Lindgrens med honom.
Nu ska skrutten alltså gipsas. Och han ska få välja färg på gipset! Alltid något!

Djuren

Bella och Majsan. Och jag. Julen 2012.

Jag har alltid haft djur och kan inte tänka mig ett liv utan.
Förut, när jag bodde hemma hos mamma och pappa, hade vi höns och katter och kor och hästar. Och två grisar ibland (de blev julskinka före jul, men det kändes ok, de hade haft ett bra liv, ett sådant liv som alla grisar borde ha).
Nu har jag bara katt, men kramar hästarna varje gång jag åker "hem".
Mose och jag pratar mycket om att skaffa höns, men det får bli den dagen vi flyttar till större, med rymligare trädgård där de kan spatsera utomhus. Och drömmen om att kunna ha häst igen finns alltid.
Det finns ingen som kan ge så mycket tillbaka som ett djur. Man kan bli besviken på människor, känna sig utpumpad och trött på konversationer, yta och roller. Men med ett djur behöver man aldrig låtsas. Det är raka rör, ärlighet och tillit. Inga plastmasker eller låtsasord.
Och jag tycker att vi har ett ansvar inför djuren, ett ansvar att inte behandla dem illa. Därför skulle jag, som bor i ett i-land med alla möjligheter att behandla djuren väl, aldrig äta eller köpa kött.

Rensa

Under det här nyåret kände jag att jag verkligen behöver en ny start. Jag behöver rensa bort, skala av och förenkla. Jag vill inte ha en massa nytt, vill inte dränka mig själv i nya känslor eller nya saker. Jag behöver se vad jag har och ta bort sådant som jag inte behöver eller som jag inte vill ha. Både i hemmet och i mig själv. Jag tror att det kommer att kännas svårt, iallafall med vissa saker - jag har lätt för att fastna, bli nostalgisk och sentimental. Men jag har lovat mig själv.
Jag är inte helt säker på varför jag känner så här just nu, varför det känns så viktigt. Kanske för att jag har samlat på mig utan att göra mig av med, kanske för att allt har hopat sig till en stor grå massa som jag inte alls mår bra av.
Och för att börja enkelt och konkret tog jag tag i min smyckeslåda. Behövligt!
Före:

Efter:

Och jag som trodde att jag inte hade ett enda hårspänne. Jag hade faktiskt tänkt köpa ett nytt paket.

Efteråt kände jag mig glad och nöjd. Lättad, på något vis. Som om en utrensing i en låda även skalade bort ett grått lager inombords.

Lata dagar

Det är så enkelt att få dagarna att gå utan att egentligen göra något alls. Timmarna, dagarna flyter ihop till en massa, där det inte spelar någon roll när saker och ting sker.
Vi går på museum, fikar, städar lite, kollar på tv-serier, gör pärlplattor och leker med katten. Mycket mer behövs inte.
Det är fredagkväll, men det skulle kunna vara vilken kväll som helst, eller ingen kväll alls... för ingenting följer rutiner. Och jag tycker om det.
(på måndag sätter vardagen igång igen)

2013

2012 var inget bra bloggår. Jag orkade inte, hade ingen energi över. Kände mig ganska utpumpad mest hela tiden. Av olika anledningar. Mest jobbrelaterade.
Men nu är året nytt och jag tänker börja om. Börja om här på bloggen, börja om med en massa annat. Jag tror inte så mycket på nyårslöften, för jag lyckas sällan hålla dem. Men däremot tror jag på nystart. Jag ska rensa ut, skala av och leva av sådant som jag verkligen tycker om och får energi av.

Vi vill egentligen flytta till något större, men eftersom vi helst bor kvar i samma område har vi helt enkelt inte råd. Ett vanligt kedjehus kostar just nu över 4 miljoner och i min värld är de extra rum vi skulle få inte värda så mycket pengar. Ett enormt banklån som vi aldrig kommer att kunna betala tillbaka. Så jag försöker tänka om, tänka nytt med det vi har. Kanske en ny vägg? Nya skåp. Och framförallt ut med saker som vi verkligen inte behöver, saker som någon annan kanske behöver bättre.

Och jag ska försöka fortsätta blogga. För jag tycker om det, älskar att dokumentera, fotografera och kunna titta tillbaka.

Här är årets julkort. Mose har själv arrangerat och tänkt ut hur han ville ha det.

Dagens sockerintag (sonens)

Frukost: fil med mycket sylt och många russin
Mellanmål: kaka som de bjöd på i mataffären
Middag: tre tortellini ("jag är mätt nu")
Mellanmål: två chokladbollar, ett ballerinakex, saft, en chokladcigarr och en stor påse godis (barnkalas).
Middag: ingen. "Mamma, jag är inte hungrig" (vi hade förflyttat oss till 70-årskalas och jag kände att det inte var läge för bråk och gnäll och tjat)
Efterrätt: chokladglass och tre bokstavskex.
Nattmat: tablettask.

Känner mig inte helt lyckad som ansvarstagande mamma idag.

Bra eller dåligt att se ut som en vegetarisk?

Jag skulle köpa lunch på Subway.
"Jag vill ha en såndär Veggie med fullkornsbröd", sa jag.
Killen bakom disken kollar på mig en stund och ser fundersam ut.
"Är du en såndär veggie?"
"Va?"
"Ja, är du såndär vegetarisk?"
"Eehh, jag är vegetarian, om det är det du menar."
"Men gör du yogga?"
"Om jag joggar???"
"Nä, om du gör yogga?"
"Jaha, du menar yoga! Nej, jag håller inte på med yoga."
"Du ser precis ut som du är vegetarisk och som yogga. Min kompis ser likadan ut."

Om kommunikation, eller avsaknaden av konsten att kommunicera

Det är morgon. Fredrik duschar.
Jag: ska jag beställa tågbiljetter nu när vi inte kan ta bilen till Småland över julen?
F: ja, det kanske vi borde göra.
Jag: kanske? Men biljettpriserna går ju upp varje dag och snart är platserna slut.
F: ja, men beställ biljetter då.
Jag: men vilken dag ska vi åka?
F: det vet jag inte.
Jag: men du vet väl om du har fått ledigt eller inte?
F: nä, men jag ska prata med chefen igen.
Jag: närdå? När vet du?
F: det vet jag inte riktigt.
Jag: men hur ska jag veta om och när jag ska boka tågbiljetter som kommer att kosta en förmögenhet?! Det kanske är lika bra att köpa ny bil istället. Tänk om vi hittar en ny bil före jul och så har vi beställt tågbiljetter! Hur gör vi då? Man får ju inte tillbaka pengarna.
F: men då lämnar vi bilen hemma.
Jag: men hur gör vi nu då - ska jag beställa biljetter idag?
F: ja, det kanske du borde göra.
Och just då fick jag en stor lust att ta ett kort på honom och lägga ut det på facebook. Men det gjorde jag inte.

Om att se saker från den ljusa sidan.

Jag åkte buss ikväll.
Bilen har gått sönder och att laga den kostar 15 tusen och så mycket pengar finns inte. Så jag tog bussen och det kändes trevligt. Mitt i skiten. Liksom.