Djuren

Bella och Majsan. Och jag. Julen 2012.

Jag har alltid haft djur och kan inte tänka mig ett liv utan.
Förut, när jag bodde hemma hos mamma och pappa, hade vi höns och katter och kor och hästar. Och två grisar ibland (de blev julskinka före jul, men det kändes ok, de hade haft ett bra liv, ett sådant liv som alla grisar borde ha).
Nu har jag bara katt, men kramar hästarna varje gång jag åker "hem".
Mose och jag pratar mycket om att skaffa höns, men det får bli den dagen vi flyttar till större, med rymligare trädgård där de kan spatsera utomhus. Och drömmen om att kunna ha häst igen finns alltid.
Det finns ingen som kan ge så mycket tillbaka som ett djur. Man kan bli besviken på människor, känna sig utpumpad och trött på konversationer, yta och roller. Men med ett djur behöver man aldrig låtsas. Det är raka rör, ärlighet och tillit. Inga plastmasker eller låtsasord.
Och jag tycker att vi har ett ansvar inför djuren, ett ansvar att inte behandla dem illa. Därför skulle jag, som bor i ett i-land med alla möjligheter att behandla djuren väl, aldrig äta eller köpa kött.