En måndag

Idag har jag frusit hela dagen och jag tänker att antingen så beror det helt enkelt på att det är måndag eller på att jag håller på att bli sjuk.
Vi har varit hemma, Mose och jag, och gjort ingenting skulle man kunna säga.
Till frukost läste vi om Madicken och Lisabet. Den här boken är så fin och sorglig att jag börjar gråta varenda gång vi läser den. På riktigt. Men som tur är slutar den lyckligt.

Sen spelade vi spel och Mose fuskade och vann, såklart (sorry för suddig bild). Men det är okej tänker jag, när man har gips och känner sig lite ynklig.



Lola har suttit i fönstret.

Och jag har fikat de allra sista julgodisarna.

Jag har även längtat en hel del efter våren. Det gör jag varje vinter, för vintern kunde vi ju lika gärna vara utan.
Just den här januari känns bräcklig och opålitlig. Jag har hjärtklappning och morgonångest. Och längtar efter bra rutiner, ljumma promenader och bara fötter. Den senaste tiden har jag flaxat runt så mycket, träffat så mycket nya människor, försökt lära mig så många olika slags jargonger och oskrivna regler och koder att jag liksom inte riktigt hittar mig själv. Jag väntar på att saker och ting ska landa.