Nu finns hon inte mer, lilla Iris.
Och det var jag som satt där med henne hos veterinären och tvingades ta beslutet.
Så overkligt kändes det, att ta beslutet om att hon inte skulle leva mer. Som i en dimma, där tankar och hjärna och hjärta och verklighet inte möttes.
Hon var sjuk. Kanske en operation kunde ha kunnat rädda henne. Kanske inte.
Jag minns så väl när vi hämtade henne. Hon var så liten, så rädd. Hon kröp in under min jacka och satt där och darrade. Drygt fem år sedan.
Jag trodde inte att det skulle vara så svårt, att det skulle kännas så tomt.
Men hon har ju varit med, minnen som sitter ihop med henne.
De tände ljus. Och så somnade hon in.
Skit också vad jobbigt det var. Och är.
Jag beklagar, vet precis hur det känns. Det kan vara obeskrivligt svårt, och för mig är det det fortfarande efter snart 3 år, när vår hund var tvungen att avlivas. Men det blir lättare iallafall, det blir det. Styrka till dig!
SvaraRaderaÅåå va jobbigt!
RaderaFörsöker tänka att hon har det bra, att hon inte lider mer <3
Usch ja. Det är många år sedan min katt avlivades men jag minns fortfarande hur ledsamt det var. Styrkekram! <3
SvaraRaderaTack <3
RaderaEtt djur är en kär vän. Lilla Iris har haft ett så bra liv. Vilken tur hon hade som kom till just er.
SvaraRaderaHon är i djurhimlen nu.
Att älska och ta hand om djur är så fint, men det innebär ju också att man mister och att man får känna smärta och saknad. Det blir så tomt och som du skrev, du har minnen förknippade med henne.
När vår katt Petronella dog när jag var så där 12 år, gick jag klädd i svart en lång tid. Det var modernt med blommiga byxor då, men jag kunde inte använda dessa. Det kändes som jag ville sörja och verkligen visa min saknad.
Jag känner verkligen med dig. Vilket svårt beslut, men hon har det bra nu.
Kramar till er alla.
Det måste varit grymt jobbigt att vara den som måste ta ta beslutet. Hon slipper lida nu.
SvaraRaderaStyrkekram till dej och snart kan du få en riktigt.
jaa, snart ses vi! <3
RaderaVad fint att de tände ljus!
SvaraRaderaJag minns när jag satt med min Gollum i famnen när han hade somnat in. Hur tomt det kändes inombords.
kram
Ja, visst blir det tomt! Jag trodde inte att det skulle kännas såhär jobbigt.
RaderaUsch, vad jobbigt. Jag tänker på er!
SvaraRaderaTack <3
RaderaMen usch vad sorgligt! Tänker på dig/er. Djur är ju verkligen familjemedlemmar, och som du skriver så mycket minnen. Stor kram!
SvaraRaderaMen så tråkigt, tänker på dig. Tröstkram!
SvaraRadera"Orkar-inte-logga-in", Helena Milton
Usch, jag gråter när jag läser dina ord Emeli. Det är helt ofattbart. Min mosters 16-åriga kisse fick somna in får några veckor sedan, och det finns inte ord för saknaden och sorgen. Jag skickar mina varmaste tankar till dig genom antennerna och satelliterna. <3
SvaraRaderaUsch, tråkigt min vän! Stor kram
SvaraRadera