När man tänker att det finns så många ord som aldrig blev sagda.
När man önskar att man satt på just den där trästolen igen och åt våfflor med smör och socker.
När man längtar efter att gå ut i skogen och leta Liljekonvalj inför skolavslutningen.
När minnena är så fina och gör sådär ont som bara fina minnen kan göra.
Men vi ses ju igen sen. Och det känns fint. Väldigt fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna några små ord