Vi tog pendeltåget in till stan häromdagen, Mose och jag.
Vi pratade om vilka stationer vi passerade, vilka bokstäver stationerna började på. Vi pratade om vem det var som ropade ut stationsnamnen i högtalaren ("mamma, vem är det som tjatar i den där talaren?") och huruvida tåget åkte snabbt eller inte.
Precis innan vi skulle kliva av tåget kom en äldre man fram till oss.
Och så sa han
att han tyckte att jag verkar vara en väldigt fin och bra förälder
att jag pratar med min son
att jag lyssnar på honom. På riktigt.
Att han hade tyckt om att lyssna på oss.
Och då blev jag så glad, jag sa tack så mycket och log och sen förvann mannen i folkvimlet.
Det är ju just i föräldraskapet som man känner sig så otillräcklig.
Det är inte särskilt ofta som jag känner att oao, vilken bra förälder jag är (snarare tvärtom).
Men tänk så mycket glädje de där orden gav mig. Och av mannens snälla ord kände jag att, jo, jag är nog ganska ok ändå.
Så nu tycker jag att vi ska uppmuntra varandras föräldraskap, säga till varandra att du, du är en riktigt fin förälder.
Gud så fint sagt! Man blir så glad av sådana där kommentarer. Och han hade verkligen rätt! Jag tycker du verkar vara en fantastiskt fin förälder, och faktiskt en riktig förebild för mig i mitt eget föräldraskap. (Och det säger jag inte nu för att du uppmanade till det, utan för att det är sant. Gud vad du måste tycka att jag smörar?! Men det är verkligen inte meningen.)
SvaraRaderaÅh, vad fint sagt! Och jag håller med både honom och Regnsjuk; du verkar vara en sådan bra mamma!
SvaraRaderaDu är en fantastisk mamma! Kram Maria
SvaraRaderaÅh! Vad himla bra av honom att faktiskt säga det också och inte bara tänka det för sig själv.
SvaraRaderaSvar
SvaraRaderaAlla: tusen tusen miljoner tack <3
Ja, du är världens bästa mamma. Jag också:). Även om det inte alltid känns så.
SvaraRadera