Jag är inte särskilt rädd av mig. Inte rädd för mörkret, inte rädd för framtiden, inte rädd för ekenomiska kriser, undergångar, min egen död eller djupa vatten.
Men det finns en sak. Min allra största rädsla är att något ont ska hända min lille pojke. Jag kan få ångest när jag tänker på det och det är nog inte helt bra. Inte om lille pojken märker att jag är rädd, för innerst inne vill jag ju att han ska vara modig, att han ska våga ta risker och satsa. För annars kommer man inte så långt här i livet.
Ja, min allra största rädsla är att något ont ska hända min lille pojke, han med det ostyriga håret, han med bajs- och prutthumor, han med ett enormt intresse för att åka traktor, han som tar så väl hand om sina katter.
Jag tänker att jag aldrig skulle klara det. Om det hände något. Många tänker nog att jag är onödigt orolig, lite väl hispig.
Jag får panik när jag tänker på alla föräldrar där ute i stora vida världen som förlorar och har förlorat sina barn. I svält och krig och terror och sjukdomar och annan skit.
Jag tänker att jag inte fattar hur de klarar det.
Jag har blivit räddare sedan Elly föddes, rädd att det ska hända mig eller Niklas något så att hon förlorar en förälder, men främst rädd att det ska hända Elly något. Igår fick jag ångest av tanken på att hon i framtiden kommer att vägra ha cykelhjälm när hon cyklar omkring bland all trafik här. Och jag har tänkt så mycket på alla föräldrar som förlorade sina barn i Utöya att jag aldrig vill släppa iväg Elly. Gud, jag måste lära mig att chilla...
SvaraRadera