Jag kommer ju från Småland. Från den delen av Smålandsskogen där r:et nästan försvinner när man pratar. Om det hörs ligger det långt bak i halsen, sådär som fransmännen gör när de till exempel säger pardon eller Paris eller croissant (ååå va' jag älskar franska!).
Jag gillar dialekter och är särskilt förtjust i skånska. Alla som pratar skånska låter så förträffligt trevliga och ödmjuka på något vis. Och jag är stolt över min kanske en aningens bonniga dialekt.
Men vet ni vad (och det vet ju många av er) - min småländska försvinner så fort jag lämnar de mörka granskogarna i söder och ställer fötterna på stockholmsk mark. Inte för att jag vill. Jag tänker inte ens på det, märker det knappt. R:en blir huvudstads-r.
Nu har jag bott i Stockholm i 10 år och inget har förändrats: när jag är tillsammans med min man och alla vi känner här hörs aldrig mina smålands-r. Men så fort jag kommer hem till mamma och pappa eller så fort jag pratar med någon i min familj blir jag smålänning till 100%.
Häromdagen tänkte jag att näe, nu får det vara nog! Jag vill minsann prata som den smålänning jag faktiskt är, så jag började dagen med att verkligen anstränga mig för att säga rätt slags r. Men efter ett par timmar glömde jag bort alltsammans och föll tillbaka in i storstadsdialekten. Skit också.
Så om ni någon gång tycker att jag pratar lite konstigt, att jag liksom låter lite ambivalent eller till och med schizofren, beror det på att jag övar på mitt modersmål.
Vilken är er favoritdialekt?
Jag är ju också smålänning, men jag har alltid sagt rejäla R, har nog det efter mamma. Pappa däremot säger kååv, tosda, mass osv. Jag tror dock inte att jag pratar så mycket småländska längre efter 10 år i GBG, förutom när jag är i, eller just har varit i Småland.
SvaraRaderaJag är väldigt förtjust i norrländska, särskilt så som de pratar runt Umeå :)
Själv är jag östgöte... Inte någon dialekt att vara stolt över precis. :) Fast jag kan tycka att den är lite småcharmig ändå.
SvaraRaderaOch du, tack för hjälpen! Jag tror att jag fick till det hyfsat. Jag har letat efter det där avsnittet i mallen ungefär 100 gånger, men aldrig hittat det. Jag antar att det blir lättare när man får bekräftat att det verkligen ska finnas där. :) Tack igen! Kram!
För mig är det precis tvärtom. Min dialekt är alltid densamma, oavsett vem jag pratar med. Ibland önskar jag att jag vore en såndär språkkameleont också. Man känner sig ofta i underläge mot de flesta andra dialekter.
SvaraRadera