Jag är så trött. Jag faller nästan av stolen. Men jag vet att om jag somnar före 22 kommer jag att vakna 5-6 imorgon bitti och det har jag inte lust för.
Efter två timmars budgetmöte med styrelsen i bostadsrättsföreningen, efter en utrensing av förrådet, efter en lång dag. Då är man vanligtvis trött. Inget konstigt med det.
Jag tänkte på en sak idag, när jag hade lämnat på dagis. Något som gör lite ont.
Kommer ni ihåg hur det var att vara barn, hur det var att ha kompisar och bästisar och klasskamrater? Ni vet, det där spelet. Passa in, inte passa in, vara lite utanför, vara inne, vara ute, vara med, titta på.
Jag ser det redan, bland fyraåringarna på dagis.
Det går att se vem som leder och bestämmer, vem som hänger på, vem som står bredvid och tittar på, vem som är trygg, vem som vill vara någon. Och ändå bara fyra år.
Det gör ont för jag minns ju hur det var.
Roller, spel och sociala koder.
Jag hoppas så att vi lyckas ge ungen en trygghet och självkänsla så att han kan vara sin egen och vara stolt.
Men hu så svårt det är.
Och huu så elaka de kan vara mot varandra, de små liven.
Jag tänkte faktiskt på det där spelet igår, på hur tidigt det börjar och hur sorgligt det är.
SvaraRaderaSv. Fifi: ja, visst är det sorgligt. Och konstigt att det ska behöva vara så...
SvaraRaderaHu, ja..det är ju det där! Som jag också kan känna..och hur maktlös man är..kan ju inte bara gå in och styra upp hursomhelst som galen björnmamma...heller! Att ge dem trygghet och självförtroende, självkänsla i massor...det jobbar jag på...alltid!
SvaraRaderaVackra bilder, vad är den översta...en tavla? Gillar!!!!!
kramar Lycke
(och jo, jag är så glad i läppstiftet..så mjukt så fint..men går inte att pussa Liten med det, för då blir han röd överallt :)